En urgammal drake drar fram igen. En slemmig och blek reptil. Svullen av väderspänning; blodfattig – och när man ser den ute i dagsljus, mest av allt tragikomisk i sin ynkedom, om man då inte betänker att den ännu sprider ut de skändliga dunster som kan sätta igång samma världsbrand som så många gånger förr omintetgjort alla våra strävanden efter mänsklig civilisation.
Sverige har ju så länge lyst klart som en fyr av anständighet i en värld försänkt i mörker.
Hur ska man då bemöta sagans urtidsmonster, som nu stinkande av historiens ideologiska latriner och likhögar krälar fram till våra talarstolar för att läsa upp sina egna svartvita sagor om vad som är gott och vad som är ont?
Sverigedemokraterna.
Sverige – inför demokratins stora prövning.
Bemötandet har varierat. Många väljer att helt enkelt inte tro på drakar. Det kan ju inte vara så att det OUTSÄGLIGA håller på att ske igen. Det måste vara nåt mer vardagsnära, som politiska argument som har viss del av sanning och ändå påpekar problem vi ju faktiskt har, bla, bla, bla. “Dom har ju ändå fört på tal ett viktigt problem som borde ha tagits itu med för länge sen”, bla, bla, bla.
Många, i sin tur, är naturligtvis överförtjusta.
Äntligen! Stunden ÄR HÄR. Bekräftelsen på att det där som gnager inombords; det obehag som man själv tvingas utstå är någon annans fel! Blattar och judar och arbetsskygga, och alla dom där som inte är som en själv – det är DOM som nu ska straffas! Ut med dom! Och själv ska man få tillbaka allt det där som man förtjänar; allt det där som man inte har som skulle göra en lycklig och fri.
Ja, all den välbehagliga framgång som man BORDE ha men som stulits av de flyktingar som kostar MASSOR med pengar. Ja, stulits av alla dom där som åker snålskjuts.
De SVAGA.
Som tagit ifrån en den styrka som man förtjänar, och förnedrat en med ekonomisk kris och sociala problem.
Om det bara inte var för DOM så skulle jag vara stor (och därigenom, Sverige ett storartat land)! Nu är det dags att ta tillbaka det som tagits ifrån oss. Vi har varit så generösa. Alltför genergösa. Nu är det våran tur att leva och ha det bra!
Vissa andra i Sverige struntar i det hela. Har som vanligt fullt upp med sig själva – sin bil, sina gympass, vinprovning, TV-sporten, båten, bergsklättring, solbränna, köksrenovering, vad helst det nu än må vara. Alla de små personliga, självupptagna “intressen” som slukar en ocean av möjligheter i en värld fylld av akuta kriser.
Och sedan, kanske den stora massan – jag hoppas och tror att de är den stora massan – som ser att den gamla ormen är ett monster och inget annat, trots att hans kluvna tunga rullar än hit och än dit.
I går deltog jag i en demonstration mot Jimmie Åkessons torgmöte i Strängnäs. Stämningen var tryckt och obehaglig.
Jag såg polisernas ansikten. Spända och bekymrade. Rakt framför mig en mörkhyad polis som genom sin hudfärg också är en av DOM som inte tillhör fascisternas “oss”. Med värdighet utför han sin mycket obehagliga uppgift att försvara rätten att i förtäckta ordalag underminera allt som gör vårt samhälle anständigt; så även hans egen rätt till medborgarskap och likhet inför lagen. När jag ser polisernas värdighet och respekt inför oss demonstranter så känner jag respekt för dem, och ser att även de finner tröst i den fredliga manifestation av motstånd i vilken jag är en del. Här finns inga motsättningar.
Högtalarna pumpar ut svulstiga kampvisor om att stå rak i ryggen, om stolthet och tradition, om att tiden för ett maktövertagande äntligen är här.
En stor och blandad skara av alla åldrar hade församlats med ryggen mot Åkesson och hans kumpaner. Han är så anmärkningsvärt okarismatisk och tråkig, till och med för att vara karriärpolitiker, att jag förundras. Men det gör ju det hela ännu mer farligt.
Det skenbara vardagsgrådasket.
Som om något av detta vore normalt.
Floskeldyngan verkar aldrig sina. Det babblas länge om skatter och pensionärer, och så, plötsligt kommer man till det man vill ha sagt. När Åkesson börjar agitera mot flyktingarna så sänker han rösten hotfullt och får ett obehagligare, mer genomträngande tonfall. Han yvas över det rungande erkännande som Fredrik Reinfeldt gett honom bara en månad före valet, genom att göra flyktingarnas enorma kostsamhet till en central valfråga. En fråga där Reinfeldt ställt sig på de järnrörssvingandes sida.
Ondskans banalitet. När jag hör Åkessons hatiska demagogi inlindad som den är i sin svenska tråkighet så tänker jag på Hitlers skrivbordsmördare; råttlika, uttryckslösa. Har du sett en så verkar du ha sett dem alla, genom alla epoker. Utbytbara fingerdockor på en och samma kalla hand.
Men det obehagligaste är de aplåder som han får i lilla borgerliga Strängnäs. Jag ser moderater – valarbetare – med kampanjknappar och partikläder jubla rusigt med vild uppsyn. Något primalt i deras ögon. Och för ett ögonblick tänker jag, Det här kan aldrig gå vägen. Det här kommer inte att sluta utan Nürnberglagar och boskapsvagnar. Men jag måste tysta tanken.
Vi står ju där med vår tystnad som vapen mot omänskligheten. Och ännu kan vi hoppas att Reinfeldt inte får chansen att ta steget fullt ut i en ny Allians – denna gång med högerextremister komna direkt ur nynazismen.
Vi måste vända det. Vänsterblocket måste därför få ensam majoritet. Det är ju inte ens längre en fråga om partipolitik. Det handlar om valet mellan Sverige som rättsstat och en de-facto fascistregim.
Det finns tider att tala och tider att tiga så att tystnaden blir öronbedövande.
***
Jag är själv inte partipolitisk, men gör den övergripande bedömningen att varje röst som i detta val går till höger direkt eller indirekt blir en röst på Draken.
Vilken koalition till höger kommer att kunna bli stark nog att regera utan SD:s godkännande i Riksdagen? Moderaterna har ju redan i sin maktlystnad, om än i förljugna ordalag, närmat sig sina järnrörssvingande blocksbröder med olika små och lite större trevare. Och så har vi ju Reinfeldts vulgärpopulistiska utspel om att flyktingar kommer att kosta oss enorma pengar (pengar som ju förövrigt, enligt Alliansen behövs för att rusta upp vår militära styrka; del av NATO som ju dessa quislingar i det närmaste redan gjort oss, utom till namnet, dagarna före valet rakt emot folkets vilja).
När allt kommer omkring så är ju högerpolitik i alla dess former grundad på föraktet för de svaga (läs mitt inlägg om detta här).
Vi måste därför alla fråga oss själva, Vill jag ta detta blod på mina egna händer genom en röst till höger – Sverige under fascistisk ledning?
Och vad följer efter detta, några år senare?
Om historien har något att lära oss: Koncentrationsläger.
***
Från sumpeldar i sura träsk till Sveriges Riksdag. Ormens väg på hälleberget har varit lång. Men han skulle inte ha kommit någonstans om inte hans frestelser förtrollat så många öron; ettret bedövat så många som egentligen vet mycket bättre. Normaliserat de fascistiska värderingarna – och deras grund, såväl som grunden för all högerpolitik: Den starkes rätt.
I vår splittring blir vi inte ett “folk” bara för att andra kulturer och hudfärger föraktas. Vi blir inte rika och lyckliga, eller ståtliga “Arier” bara för att vi förskjuter skulden till de marginella som inte kan försvara sig – de genom vilkas utsatthet Sverigedemokrater och andra fascister och nazister vill bygga sin egen känsla av utvaldhet och styrka.
Som Joseph Conrad skrev i Heart of Darkness, så är erövrarens brutala övermakt “inget att skryta med, när du besitter den, eftersom din styrka bara är en tillfällighet som uppstått ur andras svaghet. ”
Verklig styrka kommer ur vår medmänsklighet. Inte ur det vi tar utan ur det vi ger och ur det vi delar tillsammans.
Men varför är då den vederstyggeliga urtidsödlan ännu vid liv?
Vad är det som håller hans hjärta slående (för denna drake är en hanne)?
I sagan om det gyllene skinnet så besår Jason jorden med draktänder, men ur dessa tänder så växer det oväntat fram förskräckliga krigare som hotar att övermanna och förinta Jason själv. Det som tillhör Draken och kommer ur Drakens kropp är förbannat. Inget gott växer fram ur onda frön.
Tron på att kompromisser och undfallenhet kan sopa problemet med den nya fascismens framväxt under mattan har lett till att detta dödens träd har vuxit och vuxit.
Det djupare problemet är tron på att draksådd kan få något gott att växa ur jorden, under några som helst omständigheter. Och dessa draktänder i Sverige har varit de yttringar av vardaglig och strukturell fascism som icke-fascistiska partier och personer planterat under förljugna paroller; alla med den gemensamma nämnaren att den starke ska ha rätten på sin sida och att den svage har sig själv att skylla.
Vissa av dessa yttringare är groteskt övertydliga, medan andra är betydligt mer subtila. Som till exempel den oerkända och omskrivna rasism som långt fler omfattar än de uppenbart och uttalat främlingsfientliga.
Stereotyper mot romer. Misstron mot mörkhyade förortsungdomar.
Och så har vi ju föraktet (och självföraktet) för de ”missanpassade” och arbetslösa; de bland oss som inte lyckats hålla sig uppe i samhällets allt hetsigare dödsdans. ”Och, Gud förbjude, må dessa vara nån annan. Inte jag!”
Syndabocksspelets falska lättnad! Denna frestelse gammal som Kain själv!
Händer som pekar och glömmer att tre fingrar pekar tillbaka mot dem själva.
SD och Svenskarnas parti har inte vuxit upp över en natt. Ondskans frukter har krävt mycken bevattning, inte bara med hatets etter, utan också med det tysta samtyckets ljumma vatten.
Utifrån sina upplevelser av Sovjetstatens totalitära förtryck så kom Alexander Solzhenitsyn fram till en smärtsam insikt om ondskan:
Om det bara hade funnits onda människor någonstans, som försåtligt utförde onda handlingar, och det enda som behövde göras var att skilja dem åt från resten av oss och förgöra dem. Men den linje som skiljer gott från ont går rakt igenom hjärtat på varje människa. Och vem är villig att förgöra en del av sitt eget hjärta?
– The Gulag Archipelago, Part I: The Prison Industry (p. 168, Collins 1974, min översättning)
Det finns en strid som först måste utkämpas inom var och en av oss, en spegel vi måste välja att se in i; en skugga vi måste välja att äga. Detta är en ansvarsbörda vi måste välja att bära och inte ens försöka att göra oss av med. Som talesättet går, “We have met the enemy and he is us.”
När denna fiende är besegrad, så har vi redan vunnit. Då kan ingen lura oss att sälja vår egen mänsklighet.
Lösningen på empatins kris i Sverige kan aldrig bli partipolitisk. Problemet är mycket djupare än så. Men detta förändrar inte det faktum att vi som folk i valet kommer att välja mellan att ge politiskt mandat till fascismen genom att låta högern regera vidare med SD:s stöd, eller möjliggöra en ny politik i Sverige som inte omöjliggör ett medmänskligt samhälle (betänk här mitt ordval).
Aldrig har linjen varit så tydlig; skiljevägen så total.
Rakt igenom varje hjärta.
Än en gång med Solzhenitsyns ord:
Du kan besluta dig för att leva ditt liv med integritet. Låt ditt credo bli detta: Låt lögnen komma in i världen, låt den till och med vinna. Men inte genom mig.
***
Jag avslutar med dikten “Draksådd” från serien Kall hemkomst – en dikt som jag skrev några dagar efter min hemkomst till ett land inför sitt ödesval mellan livet och den inre döden:
Blås i hornet
med fyra vindar
folk från Jordens alla horn
Den gamla hydran
drar fram med nya ansikten
Men vem vill höra sagor om drakar?
Måste finnas rationella förklaringar
Bakom orden
och de märkligt bekanta parollerna
Små eftergifter
och stora
Från artiga handslag
till tysta tåg mot hemlig station
Alla dessa ting
följer varandra
som oljade fiskfjäll
Men ännu finns tid
att begrava svärdet
i Leviathans
nattsvarta buk
Läs även:
Del 2: Unga män (Om föraktet för svaghet)
Del 4: Bedårande barn (Att ta vara på sin broder)
Delta i dialogen! Kommentera nedan, kontakta oss för nyhetsbrev per email, och följ Daniel Hansson och Terra Religata på Twitter för updates om #ReconnectionActivism och nya blog posts!
Senaste kommentarer