Filmpris till ”Come, This is the Way”

Foto: Daniel Hansson © 2014 Daniel Hansson. All rights reserved.

“Come, This is the Way” vann det internationella filmpriset Indigenous Peoples Short Film Award 2014.

Tack till alla er som röstade på filmen!

Jag filmade “Come, This is the Way” med en enkel consumer-grade camcorder utan inledande avsikt att göra någon film under 2013 års Tutxinmepu Powwow i Idaho. Denna sammankomst är en årlig kulturfestival och danstävling arrangerad av University of Idahos Native American Student Center, som under den lokala Nez Perce-stammens värdskap hyllar återuppvaknandet av den amerikanska indiankulturen. Denna Powwow sammanför indianer från hela nordamerika i trummans och dansens tecken – den puls och det livsblod som förenar stammar i en gemensam kultur.

Bakom kameran började jag varsebli glädjen och smärtan i denna hyllning av det som en gång gick förlorat och som nu blir återtaget med obändig beslutsamhet att överleva efter århundraden av folkmord och socioekonomiskt förtryck.

Jag bevittnade respekten och kärleken mellan generationer – själva civilisationens bevarande. Kulturöverföringen till indianbarnen rörde mig till tårar. Och detta är sannerligen en väg för även oss att följa i Sverige; ett land som förlorat så mycket av respekten mellan generationer.

Stillbilden nära filmens slut av en gammal man som ler mot en baby som hålls upp av sin mamma säger allt.

Mannen är min käre vän Ernie Phillip, även känd under namnet Dancing Bear; en fullblodsindian och visman från Shuswap-stammen i British Columbia i västra Kanada. Dancing Bear är en av den moderna Powwow-rörelsens stora förkämpar – något av en levande legend, vars dramatiska liv skildras i dokumentärfilmen “Dancing Bear” (se scener från filmen HÄR).

 

Foto: Daniel Hansson © 2014 Daniel Hansson. All rights reserved.

 

Jag är djupt hedrad av att Dancing Bear kallat “Come, This is the Way” för “En väldigt vacker film.”

I sin kommentar på min Vimeo-kanal skrev han (min översättning):

Daniel – tack, kukstemc för att du gjort denna video. Detta är det arbete jag ägnat mig åt hela mitt liv – att få icke-indianer att förstå oss. Här är nyckelordet alltid förståelse. När människor är ärliga mot sig själva så leder det alltid till kärlek och förståelse. Människor lär sig av varandra att det är okay att gråta. Jag gör det ofta själv, ensam ute i skogen… eftersom detta är lycka, belåtenhet, förbundenhet – och allt annat följer därefter. Kukstemc, min vän, från Ernie Philip Dancing Bear.

Min avsikt med Terra Religata är att möjliggöra för allt fler människor att få uppleva denna djupa förbundenhet med allt liv som Dancing Bear beskriver. En upplevelse efter vilket ingenting längre förblir sig likt i våra liv, eller i valet av våra handlingar som följer.

***

“Come, this is the way” är också en varning för klimatförändring.

Jag filmade naturscenerna i Idahos Clearwater Wilderness vid Klippiga begren – Nez Perce-stammens moderland i Idaho. De majestätiska cedrarna är heliga för denna stam, precis som coyoten, vars sång speglar de ordlösa sånger du också hör i filmen.

En av dessa cedrar (i filmens mellanspel med en glitttrande daggdroppe) är ungefär 3000 år gammal. Den är det äldsta och högsta trädet i Klippiga bergen, såväl som en av Jordens äldsta levande organismer. Som illustreras av den skogsbrand som jag filmade under 2012 – den mest intensiva brandsäsong i USA som vi känner till – så är dessa träd omedelbart hotade till utrotning på grund av den klimatförändring som orsakar allt torrare förhållanden i Nez Perce-nationens urgamla jaktmarker.

På en annan nivå ser jag skogsbranden i filmen som en allegori för den förödelse som åsamkats indiankulturen av samma imperialistiska krafter som orsakat klimatförändringen. Utan att profanera det Stora Mysteriet så löper också flera nivåer av traditionell indiansymbolik som trådar genom filmens väv (t.ex. den fjäder som faller till marken och sedan blir upphöjd igen, och vattnets olika rörelser).

Jag valde att göra filmen svartvit och att använda stillbilder för att framhäva de små, subtila historier och ögonblick i filmen som vittnar om kulturöverföringen, och även för att skapa resonans med de tidlösa svartvita bilder som vi alla har sett som dokumenterar indiankulturens undergångsfas som eviga monument av det som i dag återförs till liv.

En av dessa bilder var det tidlösa porträtt av Sitting Bull som jag som barn hade på väggen ovanför min säng för att kunna se in i hans ögon varje kväll innan jag somnade.

Den traditionella Powwow-musiken i “Come, this is the way” (vilken jag också spelat in, producerat och mixat) framförs av Vandal Nation, en trumgrupp vid University of Idaho vars medlemmar kommer från flera olika stammar. En av dessa är Rudy Shebala, en Navajo-indian som visas i filmens första bild, och vars krigsmålning har återställts till sin ursprungliga röda färg i filmens sista bild.

Färgen på den eld som inte förstör världen utan istället återför natur och kultur som ett – målet för Terra Religata.

Speciellt tack till Steve Martin och Vandal Nation, till Ernie Philip, Dancing Bear, och till Stefan Jarl för hans generösa uppmuntran och rekommendationer för min klippning av filmen.

 

 

Delta i dialogen! Kommentera nedan, kontakta oss för nyhetsbrev per email, och följ Daniel Hansson och Terra Religata på Twitter för updates om #ReconnectionActivism och nya blog posts!